Självhat är inget man bör ägna sig alltför mycket åt. Men i en tid då stora delar av mänskligheten tycks ägna sig åt allmänt självförhärligande kan faktiskt lite självhat vara på sin plats. Rätt doserat förstärker det nämligen den inre moraliska kompassen.
Jag var nio år när jag upplevde självhat för första gången.
Dagen efter att min fröken Laila mycket pedagogiskt berättat att det var synnerligen modigt att våga erkänna eventuellt varma känslor för en annan person, smög den blyga Mattias Taflin förbi min bänk.
I förbifarten släppte han en gul, avlång lapp på min bänk där det stod: ”Jag tycker om dig. Lite.”
Jag läste de där orden många gånger och blev så glad och smickrad att jag försökte prestera ett liknande meddelande tillbaka.
Men eftersom mina tankar redan på den tiden kretsade kring de sötaste tjejerna i klassen, fick jag liksom ingen känsla i meddelandet. Så jag lät saken bero.
Men sen måste fan själv ha flugit i mig.
Eller så var jag bara ett levande bevis på att makt korrumperar.
I samma ögonblick förstod jag att jag gjort något djupt skamligt, fel, fult.
För några veckor senare hade jag av någon anledning lappen kvar i fickan. Och av någon anledning, ute i grupprummet på en rast, ropade jag honom till mig, höll fram lappen så alla såg och sa:
”Har du skrivit det här?”
Han rodnade, flackade med blicken och lommade därifrån. I samma ögonblick förstod jag att jag gjort något djupt skamligt, fel, fult. Nästan oförlåtligt.
Och självhatet sköljde över mig i heta vågor. Aldrig mer, vet jag att jag tänkte. En smått riktningslös tanke. Men ändå, aldrig mer.
Tack för det, självhatet. Tack för din vägledning.
Jag googlade Mattias Taflin för ett tag sedan. Han är tydligen en duktig läkare i dag så mitt idiotiska tilltag kanske inte förstörde honom helt.
Ändå kvarstår behovet av att be om förlåtelse.
Så förlåt, Mattias. Förlåt mig min grymhet.
Caroline Thorén