Krönika. Kaffet är nästan slut i koppen framför mig och i luften svävar möjligheterna. Spireabuskarna utanför visar livstecken och i rabatterna trängs tulpanknoppar med maskrosblad. Vi sitter vid det stora bordet, som en gång tillverkades efter de mått som vi uppgav till en snickare. Det var då, när vi var yngre och trodde att vi visste hur vi ville ha det för alltid. Nu sitter vi i eftermiddagslugnet och letar möjligheter och nya idéer och i våryran bestämmer vi oss för att flytta möbler och tänka nytt.
Det stora bordet flyttas och lampor likaså, en soffa får en ny placering och möjligheterna som tidigare bara svävade ovanför oss har nu ökat i hastighet och förändringens vindar susar i våra öron. Vi plockar ner tavlor och tänker om, lyfter blicken och tar fram tumstocken. Mäter väggar, mäter garderober och några dagar senare flyttar vi sängar upp och ner för en trappa, samtidigt som vi funderar över varför vi inte gjort så här tidigare.
När kvällen kommer och flyttkarusellen minskat i fart sjunker vi ner i de soffor som står kvar på sin gamla trygga plats och då slår det mig hur ofta faktiskt det ena leder till det andra. Hur varje enstaka händelse ofta krokar i en annan och skapar något nytt.
En flytt av ett bord blir till en flytt av en säng, tavlor som lämnar en vägg lämnar plats åt andra och på samma sätt kan det ena i livet snabbt bli till det andra och i slutändan stanna vid det tredje.
För likt möbler som flyttas till nya platser och skapar möjligheter, kan människor och händelser kroka in i varandra och bli till en kedja av positiv förändring. Det som börjar någonstans, slutar sällan där man tänkt sig.
Ofta tar det oss människor vidare och därför kan det vara bra att tänka på att ibland måste man rubba något litet ur sitt läge för att i slutändan få till en större förändring.
Sofie Hedman
Ibland måste man rubbanågot ur sitt läge för att få till en större förändring.