Foto: Bildmontage.
Det har varit en lång vinter och en nästan obefintlig vår. Jag grundar inte påståendet på meteorologisk statisk utan mer på känslan i kroppen när det snöar i mitten av maj.
Jag kommer på mig själv med att bli uppriktigt förvånad när termometern visar hela sju plus grader istället för två plus på morgonen.
Avsaknaden av värme gör något med mig. Förutom ett dåligt humör och att den får hela världen att se ut som sibirisk tundra får den mig att känna mig som en frostskadad rostfralla.
Ni vet en vit, fyrkantig bortglömd bit som man kan hitta i en isig påse längst in i frysfacket. Torr och trist, med stela kanter. Något som man slänger för att det inte finns någon räddning.
Så när jag förra fredagsmorgonen landade i huvudstaden och piloten meddelade att klockan var 07.55 och termometern visade 17 grader var det som att kliva ut i en annan värld.
Jag hade hört att det skulle vara fint väder, men det här var mer som att födas på nytt. Vid Slussen mötte jag en skolklass där alla elever hade shorts, trots att klockan bara var nio.
Jag sände en tanke till sonen som fortfarande hade både långkalsonger och överdragsbyxor, och dunjackan som samma vecka förpassats till tvättkorgen
Det som hände den dagen var känslan av att alla celler i min kropp vände sig mot solen, likt knoppar på en krukväxt i norrfönster. Långsamt letade sig värmen in i märg och ben.
Helt plötsligt sjönk axlarna någon centimeter och jag andades in doften av hägg som vore den lustgas vid en förlossning. Det var som att jag aldrig förr hade känt solens strålar framkalla svett på överläppen eller lättnaden av en ljum bris över armen.
Sakta gick det upp för mig att det finns hopp för torra, frostskadade rostfrallor också.
De behöver bara rostas ordentligt och serveras till ett glas väl kyld dryck!
Lotta Johansson
Jag andades in doften av hägg som vore den lustgas vid enförlossning.