Ute på den stora parkeringen försöker en traktor förtvivlat skrapa bort det tövädret ställt till med.
Men det är inte oljudet från traktorn som håller mig vaken.
Nej, jag har just sett sista avsnittet av Jan Schermans dokumentärserie - Länge Leve Demokratin.
Jag är arg över det rent rasistiska påhoppet Scherman fick utstå i sista avsnittet. Jan Scherman, som är av judisk börd.
Men det är inte bara ilskan och kudden som skaver, det gör även frågan om vår demokrati. Är den så självklar?
Jag ligger där och stirrar i taket och försöker komma på när min egen farmor var född.
Och när jag räknat klart, ja då inser jag att min egen farmor inte föddes till att ha rösträtt.
Hon föddes under en tid då inga kvinnor ansågs ha kunskap eller insikt i hur vårt gemensamma samhälle skulle utformas.
Tron på den perfekta människan, den tron leder oss raka spåret till Gulag och Auschwitz.
Jag är bara andra generationen efter en tid då hälften av vår befolkning förvägrades rätten att rösta enbart på grund av sitt kön.
Så är vår nuvarande demokrati lika solid som berget under våra fötter?
Mitt liv består främst i att få de egna vardagsbestyren att gå ihop, något som jag delar med de flesta av oss.
Det innebär att allt färre engagerar sig i politiken, vilket märks på fallande medlemskap i de etablerade partierna.
Det i sin tur leder till att urvalet av folk som ska utveckla vår demokrati, blir allt tunnare.
Jag blänger på klockan som tickar på allt snabbare mot morgon och jag kan inte smälta uttalandet som författaren Per T Ohlsson levererar i slutet av dokumentären:
”Gud nåde oss den dag vi slår oss till ro och tror oss hittat den perfekta demokratin. Det innebär nämligen att vi tror oss ha hittat den perfekta människan.
Och en sak har historien lärt oss, tron på den perfekta människan, den tron leder oss raka spåret till Gulag och Auschwitz.”
Har vi slagit oss till ro?
Mikael Karlsson