Så kom en sån där period som jag redan konstaterat i trycksvärta att jag inte gillar. I skrivandets stund är det en vecka till avresa och jag fattar inte varför jag bokar resor. Demonerna festar till ordentligt. Lillebror har feber och runt omkring mig härjar veckolånga influensor. Som jag inte vill ha. Extra lite på 10 timmars flygresa. Dessutom vill inte hyresvärden för vårt kommande boende svara på varken mail eller telefon. Påminn mig nu igen, varför vill jag ut och resa?
Magsyran är påtaglig. Maken är påtagligt lugn.
Vill till och med bjuda hem folk (fattar han inte vilken smittorisk det innebär!?).
"Det kommer att gå bra."
Ja, det kommer väl att göra det.
ELLER så blir det som den gången då någon bröt armen redan på flygplatsen, fick sova två nätter på spanskt sjukhus och bara bada halva kroppen resterande dagar. Eller kanske som när vi missade incheckningen till Amsterdam och kom fram alldeles för sent med en 7 månaders baby bara för att inse att vi inte hade något hotellrum. Eller veckan i Chamonix med en magsjuk 1-åring som dessutom bajsade ner mina byxor redan innan planet hade lyft på väg hem.
Eller veckan med njurbäckeninflammation på Gran Canaria.
Eller förra årets miss med inresetillstånd till staterna som gjorde att en av sex resenärer fick stanna hemma.
Det går ju inte alltid som man har tänkt sig.
Men det jag måste komma ihåg är ju att det kommer att gå.
Trots de listade missödena så var det fina resor, som jag inte hade velat ha ogjorda. Som vanligt, när det gäller mig, känns det bäst i mitten. När vi har kommit fram kommer det att vara underbart - feber eller inte. Och någonstans att bo kommer vi ju att hitta - om det skulle vara så att vi blivit blåsta.
När detta går i tryck har vi facit.
Då har jag redan hunnit till nästa kritiska fas - att packa upp.
Antagligen funderar jag också på vart nästa resa ska gå...
Lotta Johansson
Bajsade ner mina byxor redan innan planet hade lyft.