Linnex kan vara räddningen för en gammal kropp.
Plötsligt står man där igen. Axeln värker lite. Ryggen värker ännu mer. Och knäet och fotleden ska vi inte ens tala om. Det är återigen dags att besöka gubbdagiset på Vitberget. Platsen där man möter alla fotboll-, innebandy-, ishockeyspelare och så vidare som man träffat i hela sitt liv.
En plats där vissa spenderar mer tid än de gör hemma och en plats där vi före detta idrottare tror att vi ska kunna få en ny chans till berömmelse och en ny karriär. En chans att få uppleva en viktig seger, eller en fruktansvärt jobbig förlust, en vanlig måndagskväll mellan 21:00–22:00 då man lyckats lägga barnen och gett frun lite tid att se det hon vill se på tv:n utan att vi stör.
En plats vi går till trots att vi redan somnat i soffan efter att vi lyckats få barnen att somna.
Det handlar naturligtvis om padelhallen här i stan.
För vill ni se gubbar och gummor visa upp hela registret i vinnarskalle så är det platsen att gå till. Vi skrattar, hånar och skriker. Det är väldigt roligt och det är inget snack om saken.
Men vi gör också rörelser som vi inte är vana, vi använder muskler som sedan länge placerats i en låda längst inne i garderoben och vi tänjer gränser som inte ska tänjas.
Att spela padel mellan 21:00–22:00 ger men.
När du ska upp på morgonen dagen efter så har de där musklerna själva tagit sig ur garderoben och förvandlats till sten. De ”viga” rörelserna från kvällen innan är bortblåsta och kvar är endast en kropp som påminner om de som grävts fram i Pompeji efter vulkanutbrottet.
Du tar dig ur sängen och nerför trappen. Duschar så varmt du bara vågar – trots att du bara för några timmar sedan duschade så varmt du bara vågade för att få kroppen att fungera. Du förbannar dig själv lite och ångrar att du spelade så sent.
Sedan plingar det till i telefonen och någon ny ”gubbe” vill spela. Du tackar snabbt ja utan att tänka på konsekvenserna.
Helt plötsligt står du där igen sent på kvällen – på padelbanan. Axeln värker lite. Ryggen värker ännu mer. Och knäet och fotleden ska vi inte ens tala om. Försiktigt nynnande på Gloria Gaynors gamla discohit ”I will survive”.
Du är dåligt uppvärmd – men har en bra känsla. Detta på grund av att kroppen till 95 procent är täckt av Linnex. Detta magiska stift som bränner så hårt att du inte känner av några krämpor. Ett stift som innehåller saker som jag inte har en aning om vad det är, som menthylsalicylat, ethylsalicylat, glycolsalicylat, capsicum oleoresin, kamfer och lanolin, räddar min kväll igen och jag kör min timme och kanske vinner ära och berömmelse för en stund.
Sedan kommer ångesten för morgonen. En morgon inte ens Linnex kan rädda.