168 000 000. Sug på den siffran en stund. 168 000 000. Så många barnarbetare finns det enligt ILO (Internationella arbetsorganisationen) i världen idag. Det är lika många som den sammanlagda befolkningen i Frankrike, Storbritannien och Spanien. Lägger du enkronor i meter höga staplar så får du bygga 89361 staplar, och ändå ha drygt 700 spänn över till en middag på Bryggargatan.
168 000 000. Det kan inte vara rätt.
Många är de som försöker göra något åt det, PACS är en organisation som med hjälp av skolor försöker ge barnen en chans till ett annat liv. Ibland är skolan ett alternativ till arbetet, men lika ofta är barnen på skolan efter jobbet, hur ska de annars överleva. I Indien finns de flesta barnarbetarna. Myndigheterna säger cirka 12 000 000, ILO och andra organisationer tror på 60 000 000. Vi ser lite då och då artiklar i media om dessa barn som sitter i en fabrik och viker blusar och kalsonger till svenska klädjättar.
Då upprörs vi, på goda grunder, och ansvar utkrävs. Ibland innebär det då att klädjätten säger upp sitt avtal med just den fabriken, som då stänger. Fattiga familjer blev just ännu fattigare. Det är ingen lätt fråga det här. Kanske är det då bättre att de får gå i skolan utanför arbetet. PACS säger också att cirka 0,25 procent av Indiens barnarbetare arbetar inom denna typ av industri, så effekten av de stängda fabrikerna är liten. De resterande 99,75 procent jobbar inom hushållsservice. De är pigor och drängar helt enkelt, eller, än värre, på tegelbruken eller i sexbranschen.
Det kan inte vara rätt.
Jag är, som sagt, inte människa att tala om hur vi ska lösa det här, men att prata om det är kanske ett första steg, att bli medvetna om problemet, att försöka tänka oss hur dessa barn har det.
För det kan inte vara rätt att 168 000 000 barn inte ska få vara barn.