Vi Äker i bilen pÄ vÀg in mot stan. Som vanligt, nÀr vi Àr alla fem frÄn familjen, hoppackade och klistrade mot varandra i baksÀtet.
Trots alla gÀlla skrik som skÀr i öronen nÀr barnen kivas, sÄ Àr det en glÀdjens stund.
Solen lyser. Jag sitter bak, mitt emellan babyhulliga armar frÄn en femÄring och en treÄring. KÀnslan Àr varm i bröstet.
Ibland myser jag in ansiktet i nÄgra av deras mjuka vÀck, inhalerar den sammetslena huden och kÀnner livet blomstra.
PĂ„ radion spelas en lĂ„t som var en hit i min barndom. Jag och sonen sittdansar nĂ€r han utbrister att âden hĂ€r lĂ„ten mĂ„ste vara frĂ„n 1980-taletâ.
Han har rÀtt, men han sÀger det för att pÄpeka att det för honom Àr som att den var gjord pÄ 1600-talet. Han har utvecklat sin ironiska humor.
NÀr vi susar förbi ambulansstationen tittar jag in i de smÄ fönstren som vetter ut mot gatan. DÀr inne satt, min nu döda pappa, och drack kaffe och vÀntade pÄ utryckningar.
LÄten som spelas i högtalarna fick Àven han höra. Kanske vevade han ocksÄ sina armar i bilen till den. Det kÀnns bra att han upplevde samma saker som jag nu Àr med om. Han Àr nÀrmare dÄ.
Ett smittande skratt som Ă€r min pappas. Ăgon som gnistrar som mammas.
Kanske har min pappa trots allt inte missat sÄ mycket sedan han dog för 25 Är sedan?
NÄgon ny Iphone hÀr och dÀr. Lite internet frÄn en router och smart-tv pÄ vÀggen. Vi lever nÀstan i samma tid.
Men sÄ tittar jag pÄ mina barn igen, som omringar mig med sina varma leenden. DÄ faller nÄgra tÄrar bakom mina solglasögon.
Det har skett massor. Tre fantastiska liv, i rakt nedstigande led frÄn mina förÀldrar.
Med deras blod uti sig. Ett smittande skratt som Ă€r min pappas. Ăgon som gnistrar som min mammas.
Och de hittar pÄ sÄ mycket spÀnnande varje dag.
Mina förÀldrar fick aldrig trÀffa alla mina sittdansande gullknoppar, och det kan göra ont Àven en solig dag.
Jonas Andersson