Här är hon, Skelleftetösen mera känd som Alexandra, Alex eller oftast Lillan, eller ”du där”. Som ni ser, kärt barn har många namn. Att kallas Lillan i min ålder, med min kroppshydda är kanske inte riktigt lämpligt, men det verkar mina nära och kära ha en annan uppfattning om.
Jag är väldigt, hur ska jag säga klumpig. Har ni sett en flygande, snubblande eller krälande Alexandra så var det bara jag som landade mindre smidigt. Eller så kan ni ha sett mig ätande någonstans. Det tycker jag mycket om, men jag är inte någon bra kock utan min uppgift är att hjälpa Skellefteås restaurangliv att överleva.
Vi har ett väldigt bra restaurangutbud här i Skellefteå må jag säga. Jag erkänner med glädje att Skellefteå är en mycket bra stad att växa upp och bo i, sedan jag provat att bo i Umeå och Uppsala.
Skellefteå har mycket att vara stolt över: Den mäktiga träbron, de vackra kyrkorna, det fantastiska promenadstråket vid älven, utsikten från Vitberget, stadsparken, Bonnstan, fisket, Matfesten, Trästock och med de trevliga invånarna.
Trots att jag ofta har nära till skratt finns allvaret där. Både yrkesmässigt och privat får cancer, patient- och närståendefrågor och BRCA-mutationer, (bröstcancergener) mycket uppmärksamhet.
Mina studier har fått ta en stor del av mitt vuxna liv, en arbetsterapeututbildning och kurser inom cancervård och cancerrehabilitering. Nu har jag många bollar i luften, driver min firma inriktad på föreläsningar om cancerrehabilitering, går en masterutbildning inom arbetsterapi och ingår i en rad råd och styrelser med mål att vara patienters och närståendes språkrör om hur de vill att vård och bemötande ska vara.
Men skrivandet alltid varit min hemliga grej. Oändliga är de dagböcker jag fyllt, otaliga de krönikor och blogginlägg som aldrig publicerats. För mig är det där för oerhört roligt och väldigt stort att ha få skriva för er läsare. På återseende.
Alexandra Andersson
Otaliga de krönikor och blogginlägg som aldrig publicerats.