Hemma i byn, den lika vackra som mytomspunna byn Hjoggböle, har vi en whiskyklubb. Det är precis vad det låter som. Vi är ett gäng gubbar i olika åldrar och storlekar som träffas ungefär en gång i månaden för att blindtesta whisky. Hur trist och tråkigt det än må verka så här i skrift så är det bra mycket roligare än man kan tro. Framför allt när vi börjar svamla om än det ena, än det andra och vissa kvällar hinner både det tredje och fjärde avhandlas innan vi dricker kaffe (inte jag!) och äter en smörgås, gärna med en god smet till.
Ett ämne som kan komma upp är olika typer av baksmälla. Vi har den där behagliga, inte nödvändigtvis av alkohol framkallade, fin-baksmällan. Den som gör oss sådär lagom sega men samtidigt rätt välmående. Man tillbringar en dag i lugn och ro, kanske en promenad, kanske en kaffe (inte jag!) i solen.
Sedan har vi den där mer ångestladdade, bara undantagsvis inte alkoholrelaterad. Här mår man tjuvtjockt, huvudet kan värka en smula, magen vara i olag, det kryper i benen och ett allmänt obehag sprider sig likt en morgondimma i kroppen.
Vi hann med ytterligare ett par varianter innan vi med liv och lust grävde ner oss i den där, med all sannolikhet av alkohol initierad, blågrönt skimrande baksmällan där intet, om ens det, kan ge lindring. Allt är bortom räddning, ja det är knappt att man orkar planera en armslängd framåt. Avgrunden öppnar sig som ett svart hål under oss och sannerligen, gives oss intet bättre än döden så taga vi den tacksamt emot.
Det kan vara svårt att tro men det finns whisky som redan vid första doften antyder om en slik efterbörd. Då är det tur det finns bättre sorter och, som sagt, kaffe (inte jag!) och smörgås med lite god smet till.
Torbjörn Häggmark
Framför allt när vi börjar svamla om än det ena, än det andra.