Det hänger en sumobrottare på vår vägg. Om man uttalar hans namn rätt låter det ungefär som Ki se no sato. I alla fall om vi förstod den gamla kvinnan rätt, hon som jobbade i den lilla butiken vid den stora sumobrottarstadion i Ryogoku. Hon försökte lära oss att säga namnen på de japanska sumomästarna och vi härmade, men förstod på hennes ansiktsuttryck att det lät allt annat än rätt.
På en annan vägg i vårt hem hänger en plansch från en museishop i ett varmt Sydney. Vi hade gått runt hela dagen, tittat på operahuset och stannat i parker bara för att vi ville det. Vi hade ätit glass och hejat på det australiensiska cricketlandslaget som överraskande slagit England i en landskamp. Museet låg nere vid vattnet och mina barn sprang uppför de många trappstegen som om värmen inte påverkade dem det minsta.
Ovanför de vita skåpen hänger mormors tavla, den som jag alltid tittade på när jag var hos henne. Uppe på Lingonstigen hängde den i finrummet bredvid morfars bruna fåtölj och när hon flyttade in i sin lägenhet på Stenkilsgatan fick fåtöljen och tavlan följas åt och de placerades vid de stora fönstren som vätte ut mot den lilla parkeringen. Idag är hon borta och fåtöljen är min systers, men tavlan hänger hos mig och varje gång jag tittar på den tänker jag på henne och minns.
Våra väggar är vita, men färgglada eftersom vi fyller dem med minnen. Det är från resor och från människor och från tider som har passerat på ett eller annat sätt. Det finns en massa historier på våra väggar som är berättade, men även några historier som bara finns inuti oss. Med hammare och spik har vi hängt upp vårt liv och det är kanske därför jag känner att när jag är hemma är jag verkligen hemma.
Sofie Hedman
Eftersom vi fyller våra väggar med våra minnen.