Jag står i receptionen på biblioteket.
Snön yr utanför och det är kväll och framför mig ligger en tidning som någon nyss lämnat in.
Biblioteksbesökarna kurar hemma en kväll som denna, så i ensamheten och i lugnet lägger jag några minuter på att bläddra igenom tidningen, innan jag ställer upp den i hyllan igen.
Min blick fastnar på en artikel som får mig att börja fundera. Artikeln berättar om forskning som gjorts på människor kring lycka.
De som anser sig vara lyckliga visar sig nämligen ha dubbelt så många samtal om djupa ämnen, som kärlek, politik och religion, i sitt liv om man jämför med de som i undersökningen anser sig vara olyckliga.
Det vill säga, forskningen visar att du blir lyckligare om du vågar prata om sådant som kanske inte är jätteenkelt och helt självklart.
”Då det kanske fällts någon tår, men även skrattats och röster höjts.”
Om ämnen som kan vara lite snåriga, men som förutsätter att du kopplar på någonting mer än dina kunskaper om väder och vind.
Jag kan bara hålla med om det forskarna kommit fram till.
Jag känner mig nämligen aldrig så lycklig som efter en kväll eller en dag med samtal om livet och om det som händer och det som inte händer.
Då orden har fått flöda och då det djupa har fått råda. Då det kanske fällts någon tår, men även skrattats och röster höjts.
Snön yr fortfarande utanför och jag ställer upp tidningen i hyllan igen.
Jag vet att jag är en lycklig person som får befinna mig i olika sammanhang där ingenting är svårt och onämnbart, utan där allt får komma upp till ytan och redas ut.
Sammanhang där jag får omge mig av människor, som med sina tankar och åsikter och förmåga att lyssna, faktiskt gör mig så mycket lyckligare.
Men allt detta vet jag sedan tidigare, det behövde egentligen inte några forskare berätta för mig.
Sofie Hedman