Foto: TT/Bildmontage.
Det var fullt i skolmatsalen. Han satt mitt emot mig och tittade på maten som låg på hans tallrik. Han tänkte inte äta mer, för det smakade konstigt och hemma var maten mycket godare. Jag frågade vilken hans bästa maträtt var och han sa plättar, våfflor och pannkaka. Jag svalde, både det jag nyss fått höra och det som hamnat i min mun. Han var dock ett barn som många andra, men det visste jag inte då.
Jag var nybliven lärare och hade egentligen ingen koll på vad en genomsnittlig tioåring tyckte var mumma i munnen. Men åsikter hade jag och väl hemma den kvällen beklagade jag mig och menade att om vi fick barn så skulle hen ha mer spännande smaklökar än min lunchkamrat. För där och då trodde jag att bara det erbjöds rolig mat hemma, så skulle barnen bli riktiga gourmeter.
Jag fick därefter två egna mjölmatsungar, med rynkade näsor och talanger vad gällde att hitta lökbitar och annat konstigt som jag envisades att stoppa i maten. Hur mycket jag än utsatte dem för spännande maträtter, så var plättar ändå det bästa som kunde erbjudas dem.
Jag fick verkligen äta upp det jag tyckt och tänkt kring barn och mat. Jag insåg också att det är dumt att tro att man vet något om det som man inte varit med om, för oftast ligger kunskap i nära relation till erfarenhet. Det är svårt att ha åsikter om hur man bör göra när barnen inte kan sova på kvällarna, har det trixigt med kompisar eller inte äter annat än plättar, förrän man själv har upplevt det. Att bli expert på det okända är verkligen inte det lättaste.
I dag vet jag att trägen vinner vad gäller maten, i alla fall i mitt fall. Båda mina mjölmatsungar testar numera både det ena och det andra, äter upp lökbitarna och petar faktiskt alltmer sällan i maten. De tycker dock fortfarande rackarns mycket om plättar. Men det känns faktiskt helt okej.
Sofie Hedman
Hur mycket jag än utsatte dem för annan mat, så var det ändå det allra godaste.