Det är en fin bild på henne. Hennes röda hår och den lika röda munnen lyser upp och gör mig glad. Om jag inte hade läst texten under bilden hade de röda detaljerna varit det som jag lagt märke till.
Men, jag läser och ser att hon skriver om sitt felfärgade hår och att bilden visar den torraste överarmen i mannaminne. Jag tittar på bilden en gång till och visst, håret kanske är i rödaste laget och överarmen är faktiskt knottrig och rosalätt. Det hade jag inte lagt märke till alls.
Jag blir kluven när jag läser det hon skriver. Å ena sidan tycker jag att det är fullständigt galet att öppet beskriva det man anser vara ens egna brister. Oavsett om det gäller torra överarmar, oförmåga att stå och prata inför folk eller om man anser att näsan är alldeles för stor. Talar du om det, så uppmärksammas det. Så är det även i hennes fall, för hade jag inte läst texten under bilden hade jag aldrig tänkt på det hon skriver om. Jag hade bara tyckt att det var en fin bild på henne.
Men, jag är kluven. För å andra sidan kan jag tycka att det finns något bra i det hon gör. Att visa en bild som hon inte är nöjd med och i samma veva benämna sina brister kanske får någon att stanna upp och tänka till. För, i detta ligger det något mänskligt.
Ingen är alltigenom nöjd med sig själv, för alla har vi skavanker som vi stör oss på. Vi kanske pratar för snabbt när vi blir stressade, vi kanske har för tunna handleder eller så kanske det är en torr överarm som vi inte kan förlika oss med. När hon berättar om det hon anser vara en skavank sällar hon sig till oss andra. Hon blir en av oss.
Jag är inte alls överens med mig själv, kan inte bestämma mig för om jag ska heja eller bua över hennes inlägg i bloggen och kanske är det så det får vara. Man kan inte alltid veta vad man tycker och det i sig är faktiskt också mänskligt. Så jag velar vidare.
Sofie Hedman
Alla har vi skavanker som vi stör oss på.