Föräldraledigheten går vidare. Det är en vacker höst vi har trots att landet Sverige mer eller mindre blivit tokigt och det verkar som om alldeles för många inte tycker att olika är okej.
Lekparker, besök på Eddahallens jättefina barndel, lekträffar, test av nya bebisrecept och sovstunder dominerar det härliga lugna livet som lycklig pappaledig. Och i veckan blir det något som pappan längtat efter länge, Babysång. Ja, jag vet. Det låter som något fantastiskt mysigt.
Du tar en grupp med föräldrar, sätter bebisarna i föräldrarnas famn och bildar en ring. Sedan tar du en duktig ledare med en kappsäck med barnlåtar, en gitarr och en liten trumma och sedan kör du igång med allt mys.
”Imse vimse spindel”, hejlåtar och fler versioner än du visste fanns av "Bä bä vita lamm”, till och med en version där ett lamm inte har någon ull.
Alla barn gungar med, hoppar med, klappar med. Alla barn utom ett. Hon som inte vill sitta i pappas knä. I alla fall inte under den här halvtimmen. Hon som är jätteglad och tycker att det är roligare att försöka spela gitarr och försöka slå på trumman. Och varför inte prova på att smaka på de andra barnens tuttar? Eller krypa ut ur rummet?
En viss ångest smyger sig fram hos pappalediga pappan. Det blir lite svettigt och deodoranten jobbar lika hårt som flickan som vill prova på annat. Han försöker locka och han försöker mysa, men det lyckas så där. Tydligen kan man ro sin fiktiva båt liggande på rygg i en båge med huvudet under pappas fötter. Till slut så är det slut och pappan ber sångfröken om ursäkt för att det blev lite oroligt. Men det visar sig vara i onödan. Dottern var ju faktiskt bara glad och nyfiken. Och under Babysången är det tydligen bara roligt om någon är lite olika. Det piggar upp.
Pappan pustar ut och hoppas att 13 procent av Sveriges befolkning också kommer att förstå det. Det är okej att vara olika. Inte bara på Babysången.
Alla barn gungar med, hoppar med, klappar med. Alla barn utom ett.