Vår oro ökar i takt med att det geografiska avståndet till terrordåden minskar. Vi har under flera år vant oss vid alla slags vidrigheter som flimrar förbi på TV-skärmen. Flyende människomassor i ranka gummibåtar, drunknade barn som flutit upp på en strand och döende barn som spolas rena från giftgas. Och nu senast, döda och skadade människor i vår egen huvudstad.
Är då lösningen ett samhälle med stora betongfundament på alla allmänna platser, många fler tungt beväpnade poliser, hårdare straff och utökad övervakning? Frågan har inget självklart svar, men som en paniklösning kan den säkert mildra terrorns följdverkningar.
En mera långsiktig strategi tror jag ändå vore att först införa en lagstadgad och individanpassad skolplikt mellan sex och arton år. Till detta en utökad lärar- och fritidspersonal samt införandet av klasser med en mix av barn från alla sociala grupper.
Den lagstadgade skolplikten skulle också vara bokstavlig och kräva en absolut närvaro i skolan. Vi borde ha elevvårdsteam som stöttade uppgivna föräldrar och som hämtade det växande antalet elever som inte frivilligt kommer till skolan.
Av egen erfarenhet vet jag att eleverna skulle komma till skolan, för vem vill ha skolpersonal som ringer på i hemmet varje morgon. Vi får heller aldrig glömma att alla föräldrar, oavsett bakgrund och förmåga, vill sitt eget barns bästa.
Att vårdnadshavare blir positivt involverade i undervisningen är därför en nyckelfråga och extra viktig kring barn i krissituationer.
Skolans chans att utveckla barns och ungdomars empati och rättsmedvetande är underskattat. Det är fullt möjligt att påverka deras kommande livsmönster, då det är bevisat att det är i skolan som barn och ungdomar tillbringar flest antal vakna timmar i vuxna människors sällskap.
Christina Ohlsson
Skolans chans att utveckla ungas empati och rättsmedvetande är underskattat.