Det är söndagmorgon och eftersom det är sommar är det som vanligt hon och jag.
Vi är motvilligt på väg hemåt och vi suckar högt tillsammans, medan vi fyller våra cykelkorgar med morgonens loppisfynd.
I min korg ryms den stora svarta tygpåsen, den är fylld med kläder som jag kanske kommer att älska eller aldrig kommer att använda.
Hon lägger ned den nyinköpta vita julgransfoten i sin cykelkorg och den vet hon kommer att komma till användning. Men än är det inte jul, trots att vi i suckandet konstaterar att sommaren faktiskt känns över för den här gången.
När söndagsloppisen startar i mitten juni känns det som om hela sommaren ligger framför oss. Så är det alltid. Allt är möjligt och peppen är nästintill orimlig. Idag är känsloläget ett helt annat där vi står vid våra cyklar.
Deppen är här och jag säger att det känns rätt vemodigt och hon håller med. För när sommarloppisen säger hejdå för säsongen är det dags att säga ”hejhej” till en vardag som vi lyckats glömma bort under veckorna som gått.
Vi vet att dagen efter denna innebär väckarklocka och packade väskor och kanske en matlåda i plast.
Vi vet att kalendrarna måste plockas fram och fyllas med livet igen och vi vet det eftersom vi varit med förut.
Det är därför vi suckar där vi står vid våra cyklar, då vi inser att det är dags att börja planera och pussla igen. Att vardagen är kommen även den här augusti, i samma stund som loppissöndagarna är över och förbi.
Det är samma sak varje år och kanske är det dags att inse faktum, nämligen att utan depp är det svårt att känna jättestor pepp. Utan det trista och vanliga är det ju nämligen rätt svårt att lokalisera det som är lattjolajbans i livet.
Så därför cyklar jag hemåt med sommarens sista loppisfynd och tänker att jag ska se fram emot vardagen.
Det är ju den som gör ledigheten så otroligt efterlängtad och härlig.
”Vardagen är kommen i samma stund som loppisen är över och förbi.”
Sofie Hedman