Jag funderar inte ofta över min ålder, men varje gång jag snubblar över en mattkant dyker tanken upp och jag får tänka efter: ”Just det, 73 år.” Jag har nedsatt hörsel och står på väntelistan för en ögonoperation. Naturliga åldersförändringar som oftast går att åtgärda med moderna reservdelar. Jag kan dock fortfarande glädja mig åt att mina tänder sitter fast och att jag än så länge inte har behövt skaffa inkontinensskydd.
Varför då dessa rader om ålderdomen? Jag läste en krönika i Norran, skriven av en kollega som heter Dennis där han uttryckte sin rädsla för åldrandet och åldringar. Särskilt skräckslagen är han på tisdagar!
En gång i tiden var även jag odödlig och hade barn i blöjåldern.
Kära Dennis! Ditt sätt att kalla oss monster och ”odöda” vålnader känns naturligtvis förnedrande och svårt att förlåta som ”skämtet som gick fel”. Trots att du inte visar ett uns empati för de svagaste i samhället, kan jag inte känna ilska utan bara en stor sorg. Jag vet nämligen något som Du omöjligt kan veta.
En gång i tiden var även jag odödlig och hade barn i blöjåldern. De började skolan, tog plötsligt studenten och försvann ut i världen. Innan jag hunnit räkna åren som virvlade bort var jag både mormor och farmor. Tiden mellan att jaga blöjor på extrapris och att bli bjuden på sin egen pensionärsfest var så svindlande kort. Jag kan också känna stor tacksamhet över att inte tillhöra den generation som förväntas arbeta upp till 80-årsåldern och överleva sin 100-årsdag.
Jag ska avsluta denna krönika med en sann historia om en annan uppskrämd ung man som, omtumlad av verkligheten, kom hem från sin första arbetsdag som sommarvikarie på ett demensboende. Han ställde sig i dörröppningen och stirrade länge på sina medelålders föräldrar, varefter han utbrast: ”Hoppas ni tvärdör!”
Christina Ohlsson