En förmiddag i februari. Jag kollar på klockan och ser att den står på 10.05.
Det är lugnt, jag har ändå bara fem minuter att gå till skolan så jag börjar sakta ta tag i allt som behöver göras innan jag lämnar lägenheten.
Packar ner datorn, hittar väskan och kastar skräp som jag inte orkat ta tag i tidigare, kammar håret och börjar ta på mig lager efter lager av kläder för att stå ut med kylan som fortfarande håller stan i sitt grepp.
Tänker så klart att det finns en risk att det händer någonting oväntat så att jag snart kommer måsta befinna mig på andra sidan stan och då vill jag ju verkligen inte bara ha ett lager när termometern säger minst tre lager.
Kollar på klockan igen. 10.11. Nu är det bråttom. Det tar fem minuter att gå och jag ska vara på plats klockan 10.15 och det är då det händer.
Det som redan hänt två gånger tidigare idag och som helt ärligt händer varje dag i veckan.
Jag hittar inte mobilen. Inget viktigt samtal ska komma den dagen, men det spelar ingen roll.
Mobilen är borta och det känns mer eller mindre som att jag snart kommer måsta dra igång en sökinsats av sällan skådat slag.
10.12. Det som en gång var en någorlunda städad lägenhet är nu ett minne blott.
Kläder, kuddar och väskor flyger till höger och vänster medan jag funderar på vad jag egentligen hållit på med den här morgonen. Så långt bort kan telefonen inte vara?
Det är knappt 50 kvadratmeter att leta på och jag har inte kastat ut den genom fönstret.
Alla lager av kläder är nu mer av en fiende än en vän och det är då det händer. Telefonen kommer fram, den låg så klart på byrån i hallen, där den rimligtvis borde ligga, men under mina vantar.
Jag rusar till skolan och kommer flåsande in i klassrummet och tänker att det var väl ändå tur att mobilen var borta.
Annars hade den dagliga konditionsträningen nog inte blivit av.
Lina A Andersson
”10.12. Det som en gång var en någorlunda städad lägenhet är nu ett minne blott.”