Den där känslan. När man satt sig ned, kanske bredvid någon man inte känner. Med den där tidningen i knäet, den där tidningen som man aldrig kommer att läsa, men som man köper ändå. När skärmarna visar att det är dags att gå ombord och man vet att man har en lång resa framför sig. Att allt ligger framför en och ingenting är kvar att göra. Ingen packning, ingen stress och inget jag-ska-bara-hinna. Det enda som återstår är precis allt det som man längtat så efter.
Den där känslan. När det är städat hemma och maten är klar. Ljusen är tända och alla skor som annars äter upp hallen står i prydliga rader. När klockan visar att det finns tid över och doften från ljusen samsas med dofterna av mat och citronsåpa. Då boken man har framför sig blir ens bästa vän och då tiden är med en.
Den där känslan. När man gett alla en stor kram och sagt trevlig sommar. När man fäller igen datorn och vet att nästa gång ens fingrar nuddar vid tangenterna är det på andra sidan sommarlovet. När solen skiner eller regnet öser ner och man tänker att vädret just den här dagen inte spelar så stor roll alls, för ledigheten väntar när man lämnat skolgården.
Den där känslan. När kvällen är ljum, människorna glada och skratten höga. En spontan inbjudan och alla tar med sig något. Man dukar upp ett långbord och det är en massa människor man tycker om och det är sommar och allt är härligt. Ett mörker som lägger sig till sist, men som just då bara är välkommet för då kan alla ljusen lysa upp och bjuda in.
Det är något med den där känslan som inte går att beskriva. Den är befriande och pirrig och så otroligt fylld av liv och så mycket lycka. Den fyller en och får en att må gott och må väl. Tänk om man kunde hitta den känslan i allt man tar sig för och i allt som händer. Tänk om den känslan alltid bodde i en. Tänk.
Sofie Hedman
Det enda som återstår är precis allt det där som man längtat så efter.