Fredag! Jag ser framför mig en härlig dag. Jag slutar lite tidigare och köper färska snittblommor som jag sätter i en snygg vas. Lyxar till det med en takeawaylatte från caféet som jag dricker upp på vägen till förskolan. Med barnen i bilen åker vi för att inhandla smaskigheter till middagen och kvällen. Jag tänker något enkelt men gott som färskpasta, pesto, ruccola och pannacotta. Handla mat med en 2-åring, 5-åring och själv gravid i vecka 9 är ju en promenad i parken.
Efter att ena barnet fått i sig ett gammalt yoghurtrussin från golvet, den andra tjatat om att få köpa neonfärgat slime på burk 18 gånger och jag har hasat mig genom affären hängandes över vagnen eftersom mitt skelett verkar gå av i bitar innan barnet ska födas, är vi ute.
När jag äntligen fått in barnen i bilen och ska gå tillbaka med vagnen väljer jag det närmaste uppsamlingsstället, alltså det utomhus. Det skulle jag inte ha gjort! För där står det många vagnar. Så många att det blir till en slingrande orm som sticker ut på parkeringen. Och där har en gammal gubbe med rollator fått för sig att det är hans uppgift att köra tillbaka 5-6 vagnar. Med sin rollator längst fram i vagntåget. Det går inte så bra för honom. Jag avvaktar och tänker att han får köra i väg innan jag sätter dit min vagn. Då tittar han på mig och säger "Ja, vad väntar du på? Fäst vagnen här så ska jag köra tillbaka den. För du orkar väl inte gå tillbaka med den!? Men jag, som är handikappad ska göra det!".
Jag går till bilen alldeles hormonell och känslig och känner mig orättvist behandlad. Hemma spills det mjölk över hela matbordet och jag äter till slut upp min, nu kalla färskpasta, med mjölkigt hushållspapper utspritt här och där på bordet. Nästa vecka kommer och det blir återigen fredag! Jag ser framför mig en härlig dag. Det viktigaste är ändå att ha en vision.