”Please, please!” Hon knäpper händerna till en bön och framför henne står en tom kaffemugg i papp. Hennes händer bär tydliga spår av värk och ett hårt liv. Vid nästa butiksentré står mannen som på skakiga ben stödjer sig på en krycka, han söker också min uppmärksamhet med sin utsträckta hand.
Båda gör de försök att få ögonkontakt, de försöker på alla sätt vädja till mitt och andra stressade människors välvilja, men även denna gång undviker jag kontakt. Många med mig gör samma sak, vänder bort blicken och höjer avvärjande sin hand. För de flesta av oss är det förenat med en stor skam att behöva tigga. Kanske är det därför många av oss har så svårt att konfrontera tiggeriet. Att skänka pengar till olika typer av välgörenhet är oftast inget problem, men att ge pengar direkt till en främmande person är för mig förenat med så många känslor. Så förutom mjölk, bär jag numer ofta ett dåligt samvete med mig hem.
Det är nog också därför vi människor hittar nya vägar att slå samvetet ifrån oss. Tänk vad enkelt det hade varit om dessa arma människor verkligen hade tillhört något kriminellt nätverk. Då hade det ju blivit så oerhört mycket enklare att avfärda tiggaren som står i min väg. Mycket enklare än att behöva brottas kring frågan om utsatthet, förföljelse och fattigdom. Men om vi rannsakar oss själva, så vet vi att sanningen är precis så brutal för den tiggande kvinnan utanför entrén till någon av Skellefteås butiker.
Jag sitter inte på någon lösning, för mig är det lättare att stödja någon av de organisationer som gör vardagen lite drägligare för dessa utsatta människor. Men återigen har jag valt en enkel utväg och jag behöver bara konfrontera mina känslor nästa gång jag ska handla mjölk. För kvinnan som sitter vid mina fötter, för henne är tyvärr mardrömmen långt ifrån över.
Mikael Karlsson
Sanningen är precis så brutal för den tiggande kvinnan.