Någonstans långt bort skäller tiken, ljudet av hennes skall rullar mot Brännlidens norra kant och gör det svårt att bestämma i vilken riktning hon är. Men det intensiva skallet talar om för mig att hon har hittat fågel.
Dagens första solstrålar har precis brutit över trädtopparna och kastar en lång skugga av skogskanten ut över myren. Där solens strålar till slut träffar myren exploderar hela myren i alla regnbågens färger. Ljuset bryts genom de miljontals iskristaller som hänger från myrens gräs. Synen är så bedövande vacker att jag sätter mig pladask på rumpan.
En sådan här morgon förstår jag att många tror på något annat än evolution och slumpen. Här ute på Igelkottaheden skulle det vara lätt att bli religiös.
Scenen blir inte sämre av att ett gäng orrtuppar kommer inseglande med kupade vingar och slår fast i en björk knappt 100 meter bort. De är inom skotthåll och i ungdomen hade jag inte tvekat en sekund. Nu tittar jag inte ens åt bössan, en skarp knall från skottet skulle förstöra hela bilden. Skottet skulle skära som en kniv genom kanvasen på den fantastiska målning som jag nu har framför mig.
Skottet skulle skära som en kniv genom kanvasen på den fantastiska målning som jag nu har framför mig
Jag vaknar upp ur förtrollning av det välbekanta ljudet från hundens tassar och hennes pustande bakom min rygg. Hon stannar upp, tittar på orrarna samtidigt som hon blåser ut luft på sitt karaktäristiska sätt. Tiken blänger oförstående på mig där jag nu sitter hänförd med en kaffekopp i handen. ”Du husse, är det nåt fel på de där Orrarna som jag nyss levererat fram?”
Jag skruvar tillbaka muggen på termosen, för det finns inget jag kan säga eller göra för att hindra henne från att rusa ut till björken på myrens kant. En kort stund av njutning är över och jag lämnar Igelkottaheden. Orrarna lättar med ett hånfullt svar på tikens skall och min närvaro.
Kom nu Theia, vi får fler chanser.
Mikael Karlsson