Prestationskrav har hållit mig ifrån yoga under större delen av mitt liv.
Jag har varit för stel, för orörlig, för ovig och tyckt att det mest varit stressande med väsande Pranayana-andning. Det vill säga: jag har varit allt som yoga inte står för, enligt mig själv alltså.
Jag har, med hängande överkropp och armar som nätt och jämt nuddat knäskålarna, förargat blängt på viga och smidiga kvinnor och män.
Jag har i hundens position oroat mig för fettvalkar som hängt över tightslinningen och inte alls kunnat känna något vilande och bekvämt i att rumpan pekat bakåt och att handlederna smärtat.
Endast i Savasana har jag funnit en märklig tillfredsställelse.
Då har jag belåtet tänkt på hur fantastiskt duktig jag är på att låtsas slappna av, fullständigt omedveten om orimligheten i mitt tänk. Jag har legat på en tunn matta ofta i snygga, men osköna och för tillfället opraktiska kläder och försökt känna mig avslappnad och cool.
Nä, fy och suck och ve för denna fördömda så kallade träningsform. Yoga, det är inget för mig - mitt mantra under 33 levnadsår.
Men, så hände något. En klok instruktör lyckades få mig att bortse från prestation och frustration och höggravid anmälde jag mig till en kurs i de mest lugna och smärtfria yogaformerna och där och då vände det.
Uppstöttad av bolster, kuddar och filtar halvsov jag mig igenom position efter position. Inget gjorde ont, jag blev bara avslappnad och lugn.
Stress och oro rann av mig och jag tänkte inte ens på hur duktig jag var på att slappna av. Jag längtade till måndagskvällarna och lugnet efter klassen höll i sig under flera dagar.
I dag vet jag bättre. Fettvalkar, stelhet och prestationsfylld till trots.
Jag yogar alltför sällan, jag tar mig sällan tid och det grämer mig, men när jag är där så är det okej. Jag är okej och det räcker.
Namaste.
Linda Olsson
Jag tar mig sällan tid och det grämer mig, men när jag är där så är det okej.