Båten gungar till, hon hänger ut över det turkosblå vattnet och hennes bror gör detsamma. Deras blonda huvuden nuddar nästan vattenytan och likt små apor klänger de runt på båten, tillsynes helt oberörda av vattnet som ständigt omger dem. De har vuxit upp på en båt och vattnet är deras trädgård, deras lekplats och deras hem. Ständigt på väg mot nya platser och upplevelser, trygga med att deras hem är där hjärtat är.
SVT-serien om familjerna som lämnat Sverige för att söka äventyret långt borta har inte lämnat mig oberörd. Uppkrupen i en soffa med regnet strilande mot rutan har jag efter varje avsnitt känt lusten att lämna allt och bara åka. Lämna en sommar som aldrig kommer, en vinter som är alldeles för lång, ett ekorrhjul som alltför ofta snurrar för fort och en vardag som ibland kan kännas förutsägbar, grå och trist. Uppkrupen i en soffa längtar jag efter ett annat liv. Jag längtar efter soliga kullerstensgator i Italien, skönt tempo och värme i Los Angeles eller ljuvlig körsbärsblom i Peking.
Längre än så hinner jag inte. För då tar den realistiska delen av mig över och jag inser att ett så stort äventyr skulle påverka oss på alla sätt och vis. För går det med ro i själen att lämna allt och alla? Kommer det inte alltid små vågor av längtan efter personer och platser? Tillfällen då saknaden blir för stor och man undrar vad man gjort mot sig själv och andra? Skulle vi klara av det?
I mitt liv tar oftast förnuftet över känslan och jag inser därför en sak. För att ta klivet ut i det okända kan man inte ha alla svar, de måste man istället skaffa sig längs vägen och för att göra det måste man våga och chansa. Det gör inte jag. Inte just nu i alla fall och därför får mitt hem istället vara där hjärnan och hjärtat i samförstånd kan bo tillsammans.
Sofie Hedman
Längs vägen finns nog alla svar på frågorna jag ställer.