Jag sitter sent på kvällen framför tv:n med en skål flingor. Efter ett Family Guy-avsnitt byter jag kanal till BBC där något fångar min uppmärksamhet direkt.
En explosion har skett på Ariana Grandes konsert i Manchester. Jag som själv har planerat att gå på Arianas konsert i London blir genast förfärad och tänker att det säkert är nått tekniskt på scenen som gått snett.
Efter en liten stund bekräftas att folk dött, men ingen vet hur många. Det rapporteras att explosionen hände utanför konserten, inte inne på själva arenan.
Människor som hunnit undan ringer in till BBC och berättar om explosionen. Det finns misstankar om terrorism.
Jag går och lägger mig vid tvåtiden på natten och känner hjärtat i halsgropen. Konserter innebär massa, massa tonåringar och barn.
Morgonen gryr och attacken av en självmordsbombare blir bekräftad.
Stämningen på kontoret och bland allmänheten ute på gatorna känns mycket tyngre än när Westminster-attacken skedde här i vår egen stad.
Jag tänker på familjerna och föräldrarna som tog sina barn till en konsert de längtat till så mycket, för att sedan inte komma hem alls.
Jag tänker på barnen i kritiskt tillstånd på sjukhuset som kommer leva med denna händelse för resten av deras liv.
Stämningen håller i sig hela veckan och under en helgdag upptäcker jag något ovanligt när jag är på väg till Westfield, ett av Europas största shoppingcenter.
Denna dag är det vakter överallt. De väljer slumpvis ut människor framför ingången, människor som måste ställa sig i led för att bli genomsökta.
Jag känner en lättnad då jag verkligen uppskattar mer säkerhet, men samtidigt känns det hemskt att en sådan sak blivit nödvändig.
Trots detta får vi inte låta dessa hemska dåd förändra vår vardag.
Där de lämnar spår av hat lägger vi rosor av kärlek.
Jasmine Said
Där delämnar spår av hat lägger vi rosorav kärlek.