Sommaren 1998 befann jag mig i London och hösten 1999 åkte jag till Berlin. Två gemensamma minnen för mig från dessa storstäder är Die weisse Dame i Berlin och Guldroboten i London.
Jag tycker det är läskigt med mimartister. De skrämmer mig, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras. Jag minns att Die weisse Dame inte rörde sig förrän hon ansåg sig fått tillräckligt mycket pengar och att vi skänkte de små slantar vi hade och hoppades att det skulle räcka.
Mimartister ses sällan på gatorna i Skellefteå, så jag känner mig rätt trygg. Jag behöver inte oroa mig för att bli avlurad en puss av en guldskimrande man eller känna mig uttittad av en vitmålad kvinna. Jag tycker det är obehagligt med mimartister, men det hindrar mig inte från att ogenerat stirra på dem. De gör sitt jobb och jag är kunden som betalar deras lön.
Visst är det löjligt? Bli rädd för en vitmålad kvinna och en guldmålad man. Så tramsigt. Det är väl klart att de inte är farliga på något sätt. Fjantliga, lättskrämda Linda. Så varför skrämmer våra EU-migranter dig så mycket? Varför reagerar du så starkt på om han eller hon kanske spelar en roll som handikappade, eller inte? Varför är du beredd att ge en vitmålad kvinna en slant, men inte mannen som eventuellt låtsas sakna en arm? Varför tycker du att guldroboten berikar gatorna och skänker honom ett leende, men ignorerar kvinnan som eventuellt säger sig vara sjuk?
Varför skrämmer dig känslan av att bli lurad, samtidigt som du villigt låter dig luras av det andra? Är det inte dags att göra upp med rädslorna? Rädda människor är farliga människor och farliga människor finns det alltför många av i världen. Banne mig.
2015 lovar jag att inte skrämmas av mimartister. Lovar du att inte låta dig skrämmas av de människor som inte dragit samma vinstlott som du?
Är det inte dags att göra upp med rädslorna?