Ingen av dem hade något minne av ett krig. Ingen av dem visste hur det var. Det hade passerat så många år sedan sist och de som kunnat berätta, de var döda och begravda sedan länge. Därför var det med naivt sinne, höjda blickar och raka ryggar som de gick ut i krig, redo att slåss för det som det de trodde var rätt och för landet som de kallade sitt.
Nästa gång kriget kom visste alla hur det varit sist, för historierna levde kvar, liksom människorna som kommit tillbaka och berättat dem. Ingen gick därför in i andra världskriget med ett naivt sinne, inte heller med höjd blick och rak rygg. Vetskapen om vad som väntade fanns den här gången i allas medvetanden.
Det är oerhört varmt den här kvällen och det har nästan blivit natt när jag fastnar vid en dokumentärserie om första världskriget. När speakerrösten berättar om soldaternas inställning vid det första respektive andra världskriget hamnar mina tankar på det som händer runt omkring oss idag.
Kanske har alla minnen bleknat för fort och alla historier tystnat. Kanske är det alldeles för många som inte längre ser tillbaka på det som varit. Kanske har människor i Europa låtit åren få gå och glömskan ta över. Hur kan man annars förklara varför vissa partier och vissa ledare vinner mark och får styra och ställa?
Kanske är det för att människor, likt soldaterna i första världskriget, inte har någon nära koppling till det som hände under trettio- och fyrtiotalet. Kanske är det därför så många människor med naivt sinne, höjda blickar och raka ryggar väljer att lägga sin röst på dessa partier och deras ledare.
Det är en viktig höst och ett viktigt val vi har framför oss. Det är dags att vi börjar minnas och det är dags att vi väcker liv i historien. Vi har facit, så varför inte använda oss av det? Vi borde egentligen, liksom soldaterna i andra världskriget, veta exakt vad som väntar om vi inte säger stopp.
Sofie Hedman
Vi har facit, så varför inte använda oss av det?