Sommaren är här.
Min syster skickar en bild på hur hon solar hemma i Ånäset medan jag gör mig i ordning för en festival i Victoria Park, inte långt från där jag bor i östra London.
Personligen har jag aldrig varit ett stort fan av sol och värme. Visst är det trevligt, men underligt nog kommer jag på mig själv med att sakna kyla, mörker och tystnad där vi sitter i gräset.
Dansmusik spelas högt medan jag känner min hud brännas i den 28-gradiga värmen.
Det är nog norrlänningen i mig, tänker jag. Mitt huvud mår som bäst när jag traskar igenom ett helt tyst litet samhälle en lite kylig höstkväll.
Jag hinner tänka. Jag hinner se mig omkring. Luften som jag andas in känns frisk och hälsosam.
Men denna typ av promenad har jag inte kunnat unna mig sedan oktober förra året, vilket var senast jag var hemma.
Ibland behöver man verkligen slänga sig ut i världen, för man en dag kan se tillbaka och inse vad som verkligen gör en lycklig.
På avstånd från sådant jag brukade ta för givet har jag lärt mig vem jag egentligen är.
Underligt nog kommer jag på mig själv att sakna kyla, mörker och tystnad där vi sitter i gräset.
Trots att jag älskar att trippa runt i sommarklänningar och trasiga jeansshorts så blir jag less på värmen väldigt snabbt.
Efter festivalen går vi över till en bar i Hackney. Rätt som det är lyser himlen upp och vrålar högt. Åska, hinner jag tänka endast tre sekunder innan regnet öser ner så drastiskt att människor blir chockade över storleken på regndropparna.
Jag blir för en sekund frestad att springa ut i regnet, som jag alltid gjorde som barn, men precis som min mamma alltid varnar mig om så slutar det med att jag vaknar upp med feber nästa dag.
Så jag beundrar skådespelet i skyn och det sprakande ljudet tills regnet till slut ger sig.
I taxin på väg hem känner jag mig genast lite bättre. Jag tittar på min pojkvän och säger:
”Jag tror det är dags att boka biljetter.”
Jasmine Said