Foto: Fredrik Sandberg / TT.
Förra veckan var jag på väg till tunnelbanan. Jag hade alla barnen med mig och var lite uppretad från tidigare. Tåget var försenat och det var kö och stress och irriterade känslor all over the place. Jag kände att jag höll på att brisera och fick ett, minst sagt, litet utbrott. Jag slog faktiskt sönder hela entrén, glasskärvor fastnade längs mina armar och jag körde slutligen över spärrarna med barnvagnen. Det här valde ju då Norran att skriva om i ett helt mittuppslag. Och de skrev inte "Skelleftebo, 35, startade upplopp på tunnelbana" utan de skrev ut hela mitt namn och publicerade bilder på mig när jag badade på en utlandssemester för flera år sedan, i bästa Hänt extra-stil. Och förutom att jag var otroligt arg för att min karriär förmodligen skulle få ett abrupt slut var jag mest glad. Jo, faktiskt ganska nöjd. För att på bilderna i tidningen var jag i så sanslöst bra form att både modeller, fitnessmänniskor och kändisar skulle ringa mig för att få tips.
Jag tror att min dröm, ja, för att det var en dröm förstår vi väl alla?!, ville säga mig något. Ja, jag är ibland lite för frusterad när mina barn samtidigt testar mitt tålamod för femtusende gången samma dag men har ännu inte rivit sönder någon entré. Men vem vet, jag kanske bara är ETT trotsigt utbrott från att hamna på Norrans löpsedel? Så jag har börjat tänka på den där söndertrasade entrén när mina barn (som verkar ha ärvt mitt obefintliga tålamod )har sina mindre trevliga uppföranden. Och den där före-graviditeter-formen som finns som en målbild i mitt huvud, kanske inte ska satsa på PT-tränad-skådespelare-inför-drömrollen-formen. Eller vänta nu... Ville min dröm säga mig att det inte är så viktigt om jag förstör en och annan entré så länge jag håller mig i toppform? Ja, så måste det nog vara.
Skelleftebo, 35, startade upplopp på tunnelbana