Det regnar i Piteå. Stora mörka regnmoln vilar på himlen och i baksätet sitter barnen med hörlurarna på. Vi pratar om allt och ingenting, lyssnar på en podcast och det är en helt vanlig torsdag i juli.
Luleå bjuder på grå himmel och problem med parkeringen. I sista stund är alla på plats och med lite uppjagade sinnen kan vi gå ombord på den lilla turbåten som ska ta oss ut i den norrbottniska skärgården. Vi lastar in våra väskor och sjunker ner i de små galonklädda sofforna och i takt med att SSAB tronar upp sig på vår vänstra sida spricker himlen upp och solen tar plats.
Efter 40 minuter är vi framme på ön och vi möts av en lång sandstrand och stugor i skogsbrynet. Våra stugor ligger omgivna av vindpinade tallar och vi lastar snabbt in väskorna och bestämmer vem som ska sova var. Nioåringen säger att hon ska sova högst upp i våningssängen och vi säger att det går fint även om vi vet att hon kommer att krypa ned bredvid någon av oss när det är dags att sova.
Vi går längs en stig kantad av strandråg och havet ligger framför, bakom och bredvid oss hela tiden. Den andra nioåringen funderar kring de stora lastfartygen som passerar och ön är stor och den öde sandstrand som vi till slut lägger ut våra filtar på är nästan oändlig. Vattnet är varmt och medan den andra nioåringens mamma läser relationstips högt ur en tidning badar barnen och hittar på tävlingar med regler som det går att bråka kring.
Kvällen på ön bjuder på ljumma vindar, mat, prat och isande dryck under ett stort parasoll som sedan fälls ned. Vi betalar och vandrar upp mot stugorna, tar på oss lite varmare kläder och tänder en brasa som sedan får brinna tills torsdagen och orken tar slut. Men innan vi säger godnatt till varandra och går till varsin stuga i skogsbrynet enas vi om att vi måste bli bättre på att fylla livet med dagar som denna.
Sofie Hedman
Havet ligger framför, bakom och bredvid oss.