STOCKHOLM 20101014 Julmat. Julens kryddor nejlika och kardemumma ger smak åt de här köttbullarna som blir extra goda med massor av färsk mynta i. Foto: Anders Wiklund / SCANPIX kod 10040
”Jag är mätt, jag är verkligen verkligen mätt. Jag lovar!”
En standardfras vid vårt middagsbord för tillfället. Fast barnet ifråga på sin höjd har petat i sig en köttbulle.
Det är inte roligt med mat-tjat, men ibland är det så svårt att låta bli. Fastän experterna hävdar att det inte gör någon skillnad: ”Barn äter när de är hungriga” eller ”de kommer knappast att svälta ihjäl.”
Kanske inte. Men är experterna verkligen säkra på det?
Och hungriga barn kan bli hur griniga som helst – det ska man också ha i åtanke.
Mat-tjat handlar ju om omtanke, egentligen, även om det lätt kan spåra ur.
För flera år sedan hade jag en kompis som inte var så bra på att äta. Ju stressigare jobbet blev, desto mindre åt hon.
Vi brukade köpa dricka och choklad och ställa på hennes skrivbord.
”Men har du ätit något då?”
Det brukar sambon fråga ibland, när jag berättar att jag måste jobba över.
Jag äter visserligen gärna, men kan också glömma bort det när jag stressar.
Det är lättare att tjata på barnen.
Men som vuxen blir man oftast bara glad, när kollegor undrar om man ätit. Eller bjuder på keso och äpplen, när man inte hann delta på fikat …
Men maten kan också vara makt. Ett sätt att demonstrera sitt missnöje. I alla fall när man är liten.
Som en av sexåringarna nyligen, när han inte fick som han ville. Den ultimata hämnden:
”Då tänker jag aldrig äta igen. Någonsin.”
Och efter en dramatiskt paus:
”Då vet du vad som händer.”
Han spänner ögonen i mig strängt. Men glömmer av sig och tar en tugga.
Det är bara att konstatera. Mat är både kärlek och makt, och en oundviklig del av livet.
Då tänker jag aldrig äta igen. Någonsin.