Den var lite raspig på lördagskvällen.
Den var ytterligare lite mer sliten på söndagskvällen.
På måndagsmorgonen fanns den knappt där.
Det finns få saker som man tar så mycket som givet som en fungerande röst. I alla fall tills man vaknar en morgon och knappt får fram ett ord.
För en vecka hade min förkylning, som fortfarande håller hov i min kropp, bestämt sig för att lägga beslag på mina stämband.
I bästa fall kunde jag säga några ord utan att rösten bröt ihop. I värsta fall så var allt som kom fram ett pip och ett lätt väsande,
Telefonen på jobbet var bara att koppla ur. Jag kunde ju liks inte svara.
Kommunikationen på jobbet fick mest bestå av meddelande på den interna chatten.
Fördelen var väl att jag, rätt ofrivilligt, underhöll mina kollegor så snart jag var tvungen att försöka säga något.
Det visade sig dock att den stora utmaningen skulle uppstå efter att arbetsdagen var över. För efter att ha googlat min åkomma återstod bara en sak: att åka hem och hålla käften resten av dagen.
Jag såg det inte som någon större utmaning, då jag bor ensam och inte hade några speciella planer för kvällen. Det här var dock före jag förstod hur mycket jag pratar med mig själv.
Där i min ensamhet, då jag värmde rester till middag och låg framför teven och snöt mig, fick jag gång på gång hejda kommentarerna som ville slippa ut ur min mun.
Det kunde handla om allt om att förbanna mig själv för att jag spillde ketchup på mina byxor till att förklara för någon på teve att det han eller hon gjorde var en dålig idé.
Hur det till slut gick? Min röst blir sakta men säkert bättre.
Om jag har slutat prata med mig själv? Inte alls. Det går tydligen snabbare att behandla sargade stämband än att lära en gammal hund att sitta.
Det här var dock före jag förstod hur mycket jag pratar med mig själv.