Det yngsta barnet ligger i köket och gråter. Eller inte bara tårar - primalskrik rakt in i det nya laminatgolvet. Du skulle kunna tro att hon nyligen har blivit avkapad ett ben. Istället har hon bara nekats att rita med en tuschpenna på väggen. I rummet bredvid är det slagsmål. Det mellersta och äldsta barnet har dragkamp om Ipaden. Verbala meningar övergår till sparkar. Efter varje riktad kick kommer ett vrål, sedan gråt, som efterföljs av en hårdare hämnd tillbaka. Efter att ha avbrutit den destruktiva aktiviteten springer de genast ut till hallen, där lillasyster låser ute storebror på bron. Han trycker upp sitt ansikte mot entrédörren, gör grisnäsa mot glasrutan och plingar på ringklockan 108 gånger i rad.
Jag tar en t-shirt från golvet och piskar den allt vad jag har in i väggen.
Jag skriker högst av alla att de aldrig mer ska få tillbaka Ipaden och går in i köket igen där den yngsta fortfarande grinar. Min fru stegar med bestämda steg iväg mot övervåningen och muttrar något om att hon inte är en hönsmamma. Sedan ropar hon i ilska om en kaka som hon ska baka, för i morgon kommer gäster. Jag fortsätter ändå med den syssla jag höll på med för tio minuter sedan, att packa badväskan. För vi ska till Vitbergsbadet.
Det är 30 grader och svettpärlorna rinner på ryggen. Den äldsta har nu klämt sig in genom altandörren och gnäller att han inte alls vill till Vitbergsbadet, trots att det var det enda han tjatade om i går. Den mellersta överröstar honom om att hon istället ska till Lilleputtlandet. Men det är nu det inte blir något av något. Det är nu det svartnar. Jag tar en t-shirt från golvet och piskar den allt vad jag har in i väggen. Om och om igen. Sedan tjurar jag på gården, efter att jag skrikit att jag inte heller vill till Vitbergsbadet. Aldrig mera igen.
När jag är tillbaka på jobbet nästa vecka kommer jag att säga att jag också haft en bra semester. ”Att det varit skönt med vila, sol och sommar. Men att det är ganska skönt med vardag igen.”
Jonas Andersson