Jag går inte i högklackat. Urringat är inte min grej. För tight får det heller inte vara. Och jag jobbar på en arbetsplats där det absolut inte finns något slipstvång. Journalister är snarare kända som slashasar, så du kommer undan genom att helt enkelt vara hel och ren.
Lika fullt har jag en vana, likt många andra i min omgivning, som handlar om att få av sig kläderna så snart som möjligt efter att man har kommit hem från jobbet.
Och nej, det handlar inte om att vi alla är nudister. Det handlar om att snabbt som attan kliva in i de där kläderna som man sällar visar sig i utanför hemmets fyra väggar.
Det är mjukisbyxor som har sett sina bästa dagar, tröjor som är precis så sköna som det ser ut, vilket innebär att de inte är speciellt tjusiga, och tofflor där ena stortån är på väg ut.
I mitt fall så fick jag lov att säga adjö till ett par mjukisbyxor anno cirka 2005 för några veckor sedan. När man efter en tvätt ska vika ihop dem och inser att man kan se genom det tunna och slitna tyget där bak, då har till och med jag nått en viss gräns.
Vad är det då som gör att vi är så många som är så sjukt angelägna att ta av oss våra arbetskläder för att kliva in i förslappningens kostym så snart vi kliver över tröskeln där hemma?
Om jag får hobbyanalysera det hela, så handlar det nog om en markering. I dagens arbetsliv, där många av oss har svårt att lämna jobbet på jobbet, så kan det vara skönt att få markera att arbetsdagen är slut. Och då främst för oss kontorsnissar, som inte har några skyddskläder att ta av eller en anledning att ta en dusch efter gjort dagsverke.
När de representabla kläderna åker av och sunkkläderna åker på – då är man ledig på riktigt.
Nej, det handlar inte om att vi alla är nudister.