Jag föddes i Malmberget i mitten av 1940-talet, samma år som den första Volkswagen såg dagens ljus. Därefter har teknikutvecklingen frambringat många olika maskiner. Jag minns tydligt uppståndelsen när familjen köpte vår första dammsugare. Det var i början av 1950-talet som en brummande röd LUX-cylinder på medar gjorde sitt inträde i familjen.
På den tiden hade vi ingen egen telefon, men vi kunde ringa rikssamtal från telegrafstationen i Gällivare. I släkten berättades historien om min morfars åldriga pappa, som på 1930-talet fick veta att telefonen hade kommit till Malmfälten. Man sade till honom att nu kunde han ringa och prata med någon i Stockholm om han ville. Min gammelmorfar Per-August Andersson lär då ha svarat: ”Det låter ju bra, men hur blir det då om jag inte har något att säga till en stockholmare?”
Eftersom jag är glad i maskiner har jag ägt både en bakmaskin på 1980-talet och nu senast en robotdammsugare. Två teknikprylar som jag lätt kunnat klarat mig utan. Bakmaskinen började brinna när jag matat den med för stor mängd ingredienser, och dammsugaren har fått snurrfel på höger framtass.
Om vi blir ”uråldringar” kommer vi förmodligen att vara omgivna av smarta maskiner.
På 1980-talet köpte vi vår första dator. I dag en självklarhet som jag inte vill vara utan. Men datortekniken utvecklas ju i en så rasande takt, att vi ofta måste be den yngre generationen om hjälp. Vårt yngsta barnbarn, som är åtta år, tycker själv att det är helt naturligt att han behärskar tekniken bättre än sina farföräldrar.
Om vi blir ”uråldringar” kommer vi förmodligen att vara omgivna av smarta maskiner och bli vårdade av robotar som är programmerade med talsyntes och artificiell intelligens. Hörde att man redan nu kan köpa en talande köksmaskin under rubriken ”Prata med ditt kylskåp!”
Det låter ju bra, men hur blir det då om jag inte har något att säga till ett kylskåp?
Christina Ohlsson