I motsats till de senaste somrarna har jag i år blivit rejält myggbiten. Jag hade aldrig kunnat ana att jag skulle klia myggbett med en sådan tillfredsställelse. De många larmrapporterna om utdöende och minskade insektsstammar har onekligen spätt på min växande klimatångest.
Att kemiska bekämpningsmedel, som framställts för att så effektivt som möjligt ta död på ogräs och insekter, utgör en fara för hela ekosystemet är lätt att förstå. Ett storskaligt och intensivt jord- och skogsbruk minskar också många djurarters livsrum. Med ett varmare klimat blommar träd och buskar tidigare än normalt, innan insekterna som sköter pollineringen hunnit vakna. Det betyder att vi på ett par generationer åstadkommit en förskjutning av ett ömsesidigt utbyte mellan växter och djur som det tagit miljoner år för naturen att bygga upp.
Tomas Roslin, professor i ekologi vid SLU, anser att man på alla nivåer, både globalt, inom EU och i Sverige, bör sätta igång med att samla in uppgifter om insektssamhällen. ” Annars vet vi inte om och när katastrofen kommer. Det är som att köra bil utan en bensinmätare.”
Allt mera sällan ser jag humlor, bin och fjärilar fladdra förbi. När insekterna minskar i antal kan var och en förstå att basfödan för många djurarter är hotad. De jordkrypande insekternas förmåga att bryta ner och återvinna näringsämnen i jorden går inte att ersätta. Om insekterna försvinner kan man säga att ”soppatorsken” är ett faktum.
Med ökade insikter om våra insekter kan vi börja med att ansa våra gräsmattor mindre flitigt.
Med ökade insikter om våra insekter kan vi börja med att ansa våra gräsmattor mindre flitigt och i stället begrunda Povel Ramels hyllningsdikt ”Till mina insekter” från 1957.
”Hoppa lilla hoppa och kryp lilla kryp! Bugga lilla bagge och fly lilla fly! Bromsa lilla broms! Knottra lilla knott! Syrsa lilla syrsa och tusen lilla foting!”
Christina Ohlsson