Uppvuxen i en musikerfamilj i Malmberget har jag spelat fiol och piano från det att jag var barn. Med en målinriktad pianolärarinna till mamma och ett visst mått av tvång lyckades jag med åren lära mig tillräckligt mycket för att förstå hur lite jag kan.
Under förra hösten klev jag ut ur min musikaliska komfortzon genom att för första gången försöka spela nyckelharpa. Det hela startade med att en god vän fick en harpa i födelsedagspresent. Mitt intresse var väckt och när en annan speleman erbjöd sig att låna ut sitt instrument, behövde jag ingen lång betänketid för att tacka ja.
Nyckelharpan är ett medeltida stråkinstrument som finns avbildad i kyrkmålningar ända från 1300-talet. Erik Sahlström, instrumentbyggare, spelman och kompositör i Uppsala, var den som på 70-talet återskapade den moderna harpan.
Numera kan man ana vilken melodi vi spelar.
En nyttig bieffekt av mina stapplande försök på detta mytomspunna instrument har varit att jag fått en större förståelse för våra deltagare i den nybörjarkurs i fiolspelets svåra konst, som min ”harpkompis” och jag varit med om att starta här i Malå.
Innan man ens kan börja spela på sin nyckelharpa måste man stämma 16 strängar, vilket är ett konststycke i sig. Instrumentet håller man sedan i famnen och drar stråken nerifrån och upp i en sådan vinkel att den inte orsakar ansiktsskador.
Vi är nu två ”nyckelpigor” i Malå och våra män är deltagare i samma läsecirkel. För att bespara dem ett visst lidande passar vi på att öva tillsammans när de är på sin kurs. Vi lyckas få våra harpor att ljuda, och numera kan man ana vilken melodi vi spelar, men det är inte alltid njutbart.
Eller för att citera riksspelman Svante Lindqvist i JP Nyströms: ”Musik, det är ett svårt instrument”.
Christina Ohlsson