Min mamma började i 70-årsåldern säga att ålderdomen var som ett spöke. Det var inte rädslan över döden som skrämde henne utan risken att inte kunna klara sig själv.
Jag är nu där hon var när hon började tala om sin rädsla. Trots hennes ”spökhistoria” är jag fortfarande inte oroad över att jag blivit en gammal tant. Jag känner bara en viss ovana och undrar yrvaket hur jag hamnade här.
Kroppen hittar ständigt på nya saker för att påminna mig om min ålder. Att jag skulle få grått hår var jag förberedd på, men det kom som en överraskning när jag började få hår i näsan och gles skäggväxt. Mina båda ögon har drabbats av grå starr som tack vare reservdelskirurgi nu är åtgärdade. Det som däremot med tiden kommer att skymma sikten är överloppshuden som samlas runt ögonlocken. Nu förstår jag vad Groucho Marx menade när han sa: ” Allting jämnar ut sig. När man får mindre hår att kamma får man mera ansikte att tvätta.”
Mina tänder ska inte behöva tillbringa nätterna i ett vattenglas.
För att mina tänder inte ska behöva tillbringa nätterna i ett vattenglas på nattygsbordet utför jag en tidskrävande kvällsrutin med vetenskapligt utprovade rengöringsmetoder. Trots det kommer folktandvården förmodligen att i framtiden kunna disponera en del av vårt sparkapital.
Blodtrycket har börjat leva sitt eget liv och tyglas med daglig medicinering, och jag tror att många kvinnor i min ålder förstår varför jag numera gör klokt i att planera mina nysningar.
Mitt minne hittar med stigande ålder på nya kurragömmalekar. Värst är det att hitta namn på människor utanför den närmaste kretsen. När jag behöver det som bäst, gömmer det sig för att långt senare titta fram i ett sammanhang när jag har glömt vad jag skulle ha det till.
Min utsida är på ett sluttande plan, men min naiva insida tror fortfarande att jag är runt trettio. Jag är med andra ord inte särskilt jämnårig med mig själv.
Christina Ohlsson