Min mormor och morfar gifte sig i Malmberget 1909 och hade då en järnspis och en kakelugn som spred värme under vintern. I stenkällaren förvarade de sin mat och potatis. Skomakaren halvsulade deras nötta skosulor och mormor sydde och lagade deras kläder på sin symaskin. Maten de köpte var inslagen i papper och mjölken östes upp i en hämtare. En elektrisk lampa mitt i taket lyste upp det rum där de befann sig. Kokplattan och radioapparaten var uppskattade nymodigheter. Slaskhinken tömdes i komposten och deras övriga sopor inskränkte sig till några konservburkar av plåt. En diskbänk med kallvattenkran och en toalett med tank uppe under taket var den lyx som de unnade sig på 40-talet. I boden stod två cyklar och järnvägen gjorde det möjligt att åka längre sträckor. Åhlen&Holms katalog och ett rikt musikliv svarade för guldkanten i tillvaron.
Jag upplevde att de var tacksamma över alla nya bekvämligheter, men påstår inte att allt var bättre förr. Så här i klimatångestens backspegel kan jag dock konstatera att mina morföräldrar var otroligt klimatsmarta.
Jag däremot, med 40-talisternas orubbliga framtidstro, svalde betet om ständigt ökad tillväxt och överkonsumtion.
Jag däremot, med 40-talisternas orubbliga framtidstro, svalde betet om ständigt ökad tillväxt och överkonsumtion. Idag vet jag bättre och behöver bara besöka närmaste återvinningsstation för att bli påmind om resultatet.
Våra barnbarn, med Greta Thunberg längst fram i ledet, gör nu allt vad de kan för att ruska liv i vuxenvärlden. I en världsomfattande protest kräver de att vi inser att Moder Jord gör vad hon kan för att skaka av sig deras framtid.
Den 26 maj är det val till EU-parlamentet. För att vara ärlig så brukar jag inte tycka att det valet känns särskilt angeläget. Jag har ändå, trots dåliga kunskaper, lagt min röst lite på måfå.
I år tänker jag rösta som en miljömedveten och påläst EU-medborgare. Tänker du?
Christina Ohlsson