Jag har ett tudelat förhållande till min smarta mobiltelefon. Den har många fördelar men är en tidstjuv och föremål för en hel del irritation. Jag använder den när jag swishar betalningar, vilket har till följd att jag aldrig har några kontanter. När jag en dag skulle betala med Riksbankens senaste mynt, upptäckte jag att jag inte visste vad de olika valörerna var värda.
Att skicka meddelanden är praktiskt men kan också bli förvirrande då min telefon tror att den vet vad jag tänker skriva. Den byter helt enkelt ut vissa bokstäver. Innan jag visste ordet av hade den vid ett tillfälle bytt ut väder mot kläder och förslag mot företag. Texten som jag skickade till en god vän blev därför: ”Vad har du för kläder idag, jag har ett företag.” Hon svarade och undrade om jag blivit försäljare i textilbranschen och bad mig skicka bilder och en prislista.
Den tror att den vet vad jag tänker skriva.
Vid ett annat tillfälle förstod jag inte vart fingret råkat halka iväg, när det ringde en man och frågade om jag fortfarande var intresserad av en bränslepump till en snöskoter.
Av barnbarnen har jag fått veta att jag inte bör sätta punkt i slutet av en mening, då det betyder att jag inte vill veta av den personen igen. Punkten bör ersättas med en ”smiley” som i bild och text talar om i vilken sinnesstämning jag befinner mig. Det lät stolligt men när jag nyligen skulle lägga ut en text i en större FB-grupp, tänkte jag att jag skulle avsluta som den upplysta farmor jag försöker vara. I mina stapplande försök ”bloppade” det då upp en fånig figur med texten: ”Idag känner jag mig vacker.” Med panikångesten i fingertopparna försökte jag hitta ett digitalt mordredskap som kunde ta livet av smileyn.
I den stunden var det nära att min smarta phone fått sluta sina dagar i en låda för elektronikskrot på återvinningsstationen.
Christina Ohlsson