Som barn trodde jag att Advent betydde ”att vänta”, för oj vad jag väntade. Adventskalendern som jag fått i mataffären hade oändligt många luckor. Pyntet vi tog fram till första advent var en orange pappersstjärna med en 15 watts glödlampa som tändes i rumsfönstret, och på köksbordet ställde mamma en adventsstake i mässing med fyra stearinljus och mossa. Mera pynt var det inte förrän på julaftonen när vi klädde granen och ställde en halmbock och en porslinstomte på golvet under grenarna.
Mer pynt var det inte förrän på julafton
Elljusstaken uppfanns redan på 1930-talet av en klurig svensk man, men det skulle dröja en bit in på 50-talet innan vi hade en sådan. Jag var i då i tioårsåldern och minns tydligt hur jag i vinterkylan gick ut på gården och beundrade vårt köksfönster. Jag har nog aldrig senare, trots dagens överdåd av ljusslingor, upplevt en vackrare juldekoration än det svaga ljuset bakom det frostiga fönsterglaset.
Skoldagen började på den tiden alltid med en morgonbön, och i årskurs fyra hade vi fått en ung magister som till advent uppmanat oss att ta med en liten ljusstake och ett julgransljus till skolbänken. Detta var en omvälvande nymodighet och han gick själv runt och tände högtidligt alla ljusen. Sedan läste han ett kapitel ur en bok om Jungfru Maria. Stämningen var magisk när vi sedan sjöng ”Nu tändas tusen juleljus”, och det gick en suck genom klassrummet när stunden var över, taklamporna tändes och vi väcktes in i vardagen.
Minnesbilderna gör sig påminda och när jag idag tillreder julens mat och bak använder jag mig av handskrivna recept och ärvda redskap från min mormor och mamma. Saknaden efter dem är alltid lika stor, samtidigt som jag får ha dem så nära. Det är den känslan som jag mest av allt önskar att jag ska kan föra vidare till våra barn och barnbarn.
Christina Ohlsson