När vi efter mer än 40 år i Burträsk flyttade till Malå, visste vi att det var en mängd nya företeelser vi skulle vänja oss vid.
Först gällde det att ”boa in” sig i den nya bostaden, orientera sig i de närmaste omgivningarna och lära sig namnen på nya bekantskaper.
Då det sistnämnda är det svåraste inriktar jag mig på förnamn och fyller på med efternamn när det dyker upp en ledig plats i internminnet.
En annan sak är alla vägskyltar med nya ortsnamn. Under min uppväxt i Malmberget kändes det som gruvarbetarunge helt naturligt att bo på ett berg som innehöll järnmalm.
Byarna utanför hette dock Vähävaara, Palouornas eller Tjautjas. Namn som inte gav mig några associationer kring uppkomst och ursprung, men som jag fortfarande inte har några problem med att uttala.
Jag bodde några år i Umeå och där var ortsnamnen mera begripliga. Många byanamn väckte min fantasi.
Bullar i Bullmark, grisar på Grisbacka, gubbar i Gubböle och extra varmt varmvatten i Varmvattnet. Angående Kåddis vågade jag inte tänka tanken till slut.
När jag kom till Burträsk i slutet av 1960-talet lärde jag mig var Kalvträsk, Brönstjärn, Lossmen och Kusmark ligger. Håll med om att det är fascinerande att ord som kalv, brön´, loss, och kus kan bilda byanamn.
Efter flytten till Malå har vi utforskat omkringliggande byar. Vi har sett Kokträsk, Släppträsk, Springliden och Kedjeheden, kört förbi Surliden och ser fram emot ett besök i Kuorbevare.
Jag känner en stor vördnad inför alla dessa byar med sina unika berättelser och fyndiga namn.
Många av byarna som en gång sjöd av liv har nu avfolkats, och förutom övergivna hus, förfallna skolor och tomma skyltfönster har de lämnat stora svarta hål i vår gemensamma norrländska historia.
Var blev ni av ljuva löften om ett Sverige där alla behövs och alla ska med?
Christina Ohlsson, Malå
Var blev ni av ljuva löften om ett Sverige där alla behövs?