âHĂ€r var det gran, hĂ€r var det gran! Den finaste i stan te dopparedan!â SĂ„ sjöng âKnalle Julâ för lĂ€nge sedan medan snön lyste vit pĂ„ taken och Rydbergs tomte var vaken.
LÄngt innan svenskarna började ta in en gran i stugan brukade man sÀtta tvÄ granar pÄ var sida om ytterdörren. De skulle vara kvistade och ha en granruska kvar i toppen. Resten av riset lÄg som en dörrmatta nedanför bron. Detta var ett tecken pÄ julefrid och skulle dessutom skydda gÄrdsfolket frÄn onda makter. Traditionen med att klÀ en gran inomhus blev allmÀn hos oss i slutet av 1800-talet. Om stugan var trÄng var det pÄ den tiden inte ovanligt att man hÀngde upp granen i taket.
En jul i BurtrĂ€sk pĂ„ 1970-talet skulle min man som vanligt ordna fram en julgran. Han hade sett att Lions sĂ„lde granar utanför Skohörnan. DĂ„ han var sent ute hade de en enda gran kvar, och den var inte den vackraste. Just nĂ€r han stod dĂ€r och skulle betala öppnade âSko-Svenâ dörren och ropade: âGe Bertil en tia om han vĂ„gar ta hem den dĂ€r till Christina.â
Granarna pÄminde om den egna hustrun
Min medsyster å Eva i BurtrÀsk har berÀttat sin historia om granarna i hembyn utanför Vindeln. Under mÄnga Är turades mÀnnen om att i bestÀmd ordning hÀmta en julgran till byns mötesplats. Uppdraget togs pÄ mycket stort allvar och granen bedömdes varje Är frÄn alla tÀnkbara vinklar och vrÄr. HÀr gÀllde det att sÄ karlaktigt som möjligt försvara familjens heder och Àra. Det blev snart kÀnt att varje man kom hem frÄn skogen med en gran som pÄminde om den egna hustrun. Var hon liten och bred, sÄ var granen kort och tjock. Evas mamma var lÄng och smal och den formen hade ocksÄ de granar hennes pappa valde.
Med den historien i minnet Àr det bÀst för varje julgranshÀmtande make att i fortsÀttningen komma hem med en vacker och vÀlformad gran.
Lycka till och GOD JUL!
önskar
Christina Ohlsson