”Här var det gran, här var det gran! Den finaste i stan te dopparedan!” Så sjöng ”Knalle Jul” för länge sedan medan snön lyste vit på taken och Rydbergs tomte var vaken.
Långt innan svenskarna började ta in en gran i stugan brukade man sätta två granar på var sida om ytterdörren. De skulle vara kvistade och ha en granruska kvar i toppen. Resten av riset låg som en dörrmatta nedanför bron. Detta var ett tecken på julefrid och skulle dessutom skydda gårdsfolket från onda makter. Traditionen med att klä en gran inomhus blev allmän hos oss i slutet av 1800-talet. Om stugan var trång var det på den tiden inte ovanligt att man hängde upp granen i taket.
En jul i Burträsk på 1970-talet skulle min man som vanligt ordna fram en julgran. Han hade sett att Lions sålde granar utanför Skohörnan. Då han var sent ute hade de en enda gran kvar, och den var inte den vackraste. Just när han stod där och skulle betala öppnade ”Sko-Sven” dörren och ropade: ”Ge Bertil en tia om han vågar ta hem den där till Christina.”
Granarna påminde om den egna hustrun
Min medsyster á Eva i Burträsk har berättat sin historia om granarna i hembyn utanför Vindeln. Under många år turades männen om att i bestämd ordning hämta en julgran till byns mötesplats. Uppdraget togs på mycket stort allvar och granen bedömdes varje år från alla tänkbara vinklar och vrår. Här gällde det att så karlaktigt som möjligt försvara familjens heder och ära. Det blev snart känt att varje man kom hem från skogen med en gran som påminde om den egna hustrun. Var hon liten och bred, så var granen kort och tjock. Evas mamma var lång och smal och den formen hade också de granar hennes pappa valde.
Med den historien i minnet är det bäst för varje julgranshämtande make att i fortsättningen komma hem med en vacker och välformad gran.
Lycka till och GOD JUL!
önskar
Christina Ohlsson