Vi har firat en traditionell och god jul med alla våra barn och barnbarn. Det saknades varken snö, paket eller julmat.
I vårt uterum kan man se resterna av ”julandet” i form av ett mindre berg av kartonger och omslagspapper som ännu inte hamnat på återvinningen.
I några frusna plåtburkar skramlar en och annan överbliven kaka och i kylskåpet slumrar den sista flaskan med julmust.
Tomheten efter att barnen farit uppvägs av att vi lyckats städa vårt hem som under helgen sett ut som ”hela havet stormar”.
Vi har återinfört långa sovmornar och tillåter oss att njuta av ett utdraget förmiddagskaffe. Vi vänder med andra ord långsamt tillbaka till vardagen.
Ett nytt år har kommit till världen och med stigande ålder ägnar jag mera tid åt både ”fram- och baktankar”.
Att göra en spaning in i det kommande året brukar aldrig vara särskilt framgångsrikt.
Jag funderar mycket på vilka avtryck #metoo rörelsen kommer att sätta, vad brexit kan innebära för EU-samarbetet och för världens alla flyktingar.
Men mest oroar jag mig för hur Trump tänker använda sitt egenmäktiga ”twitterstyre”.
För hundra år sedan, när min mamma var sju år, pågick fortfarande första världskriget. På många ställen i landet utbröt hungerkravaller och kvinnorna hade ännu inte fått rösträtt.
Det är många företeelser i världen som inte har blivit bättre, samtidigt som jag aldrig skulle säga att det var bättre förr.
Något som Cornelis Vreeswijk så genialt har lyckats sammanfatta i följande rader:
”Här sitter jag på en soptipp och skådar mig dystert kring. Bland trasor och tombuteljer och många andra ting. Det trillar en tår på kinden, jag fylls av melankoli. För var dag blir det bättre, men bra lär det aldrig bli”
Christina Ohlsson
Mest oroar jag mig för hur Trump ska använda sitt egenmäktiga 'twitterstyre'.