Sommaren har bjudit på en hel del regnskurar men också på många jordgubbar och mogna hjortron. Plötsligt är det början av september och jag funderar över vad jag kommer att minnas av det som hänt ute i den stora världen de senaste månaderna.
Är det transportstyrelsens it-skandal, en före detta regeringsmedlems bravader i fyllan och skärgårdsvillan, orkanen över Trumps USA, moderaternas avgångskrav på Anna Kinberg Batra eller sexuella övergrepp på festivaler runt om i landet?
Det sistnämnda påminner mig om en nyårsafton på Kanarieöarna i mitten av 1960-talet. Jag och min man, som då var min fästman, var vid tolvslaget på ett fullsatt torg och såg på ett dånande fyrverkeri.
Helt oväntat blev vi omringade av en fem-sex tonåriga pojkar vars händer slet i mina kläder och gled över hela min kropp.
Tack vare min och min mans kokande ilska och tillskyndande adrenalinpåslag slogs vi vildsint tills jag blev fri. Efter någon minut som kändes som en timme, kunde vi springande lämna platsen.
Det var en så kränkande upplevelse att den fortfarande efter femtio år ligger i minnesbankens översta fack med obehagligheter. Det jag så här i efterhand inte kan förstå är varför att det aldrig föll oss in att vi skulle göra en polisanmälan.
Jag har all anledning att tro att en viss grupp män, oavsett religion och kultur, alltid tagit sig sådana här perversa friheter. Att fenomenet uppmärksammas och polisanmälningarna ökar just nu, beror förmodligen på att vi, tack och lov, har fostrat ett antal flickor att inte accepterar ovälkomna sexuella närmanden. Trots detta är jag övertygad om att mörkertalet är stort.
Jag kan bara konstatera att Margareta Garpes och Suzanne Ostens kända 1970-talstext tyvärr fortfarande känns väldigt aktuell:
”Ååå tjejer, ååå tjejer, vi måste höja våra röster för att höras.”
Christina Ohlsson
Malå
Ååå tjejer, ååå tjejer, vi måste höja våra röster för att höras.