För några år sedan när jag i samband med att vi flyttade, packade upp ett dockskåp blev jag helt förtrollad. Våra barn tyckte aldrig om att leka med det, så hela möblemanget var intakt. Det mesta var köpt i början av 70-talet men där fanns också minimöbler från min egen barndom. Nostalgikicken gav mig en rejäl spark i ändan och samlarinstinkten var väckt.
Till min förvåning upptäckte jag snart att jag inte var ensam. Grupperna på Facebook med samma intresse var många, och i Malå startades en studiecirkel i konsten att skapa miljöer i miniatyrstorlek.
Det dröjde inte länge förrän jag hade sex skåp som alla representerade olika inredningsstilar och tidsepoker. Små postpaket med allt ifrån gammeldags toalettstolar till fladdermusfåtöljer och kaffebryggare anlände regelbundet till vår brevlåda.
När det hela var klart skedde en viss tillnyktring
Efter något år var alla skåpen färdigmöblerade och fler var inte att tänka på. När det hela var klart skedde en viss tillnyktring. I början av det nya året införskaffade jag därför plastbackar och en bunt silkespapper för att förpassa min passion till vinden. Dags att bli vuxen!
Där och då slog separationsångesten till med full kraft. Att packa ner de noggrant utvalda miniatyrmöblerna kändes så ledsamt. Min blick föll på vardagsrummets bokskåp och efter en förhandling med maken rensade vi två hyllplan med utländska romaner. Bland offren kan nämnas Elena Ferrante och Dan Brown.
Bakom glasdörrarna har nu ”Ohlssons Retro och Antik” flyttat in och häromdagen anlände ett litet paket med en nyinköpt kassaapparat. Kanske håller jag på att förverkliga en hemlig dröm om en egen antikbod, och då spelar det inte så stor roll att skalan är 1:16 och att affären aldrig kommer att gå med vinst.
Vuxenskapet får vänta.
Christina Ohlsson