Det är tisdag och jag kör in på en parkering till en matvarubutik. Den här dagen är de flesta p-rutor redan upptagna. Vid entrén står en tant med krökt rygg och pratar med en tiggare. Hon hör inte vad tiggaren säger, så hon skriker högt: ”Va sa du?”
Tiggarkvinnan upprepar sitt budskap, visar att hon vill ha mat och pekar med fingrarna mot munnen. Den äldre damen hör fortfarande inte, men skriker ”Ja ja ja”, innan hon haltar vidare och nästan krockar med en äldre man som använder matvagnen som stöd.
Han har nacken i en position som att han hade en stödkrage, men han har ingen stödkrage. Bara en väldigt stel nacke. Som en 20 år äldre variant av grannen i Beck skrider han sakta ut på parkeringen med pyttesteg.
Till slut kommer han väl fram dit han ska, tänker jag. Men det får ta den tid det tar. I butiken är det mycket folk. Men det syns omgående var det bjuds på kaffe. I dag gäller det att vara snabb om man ska få sig ett paket kubb, en laddning med bitsocker och en färsk korvring. Jag kryssar mig framåt. Det är få som går lika fort som jag.
Många står i små grupperingar och känner sig bekväma. Ofta i par, där männen skämtar ikapp och kvinnorna pratar om något annat. Kanske säger de som Astrid Lindgren sa: ”Döden, döden”, och så pratar de om något trevligare sedan.
Vid kassan ringlar kön längre än vad jag är van vid. Det är några som dubbelkollar om rabatten är inslagen. Men det gör mig inget att det går lite sakta. När jag har med mig något av mina barn på tisdagar brukar alltid någon äldre prata gulligt med dem. Det är en konversation som jag uppskattar mycket och som oftast uppstår när vi väntar i kön.
När jag packat kassen avslutar jag med att skicka ett sms till en kompis. ”Handla på matvarubutiken på tisdagar.”
”Det gör jag redan, det är pensionärernas dag”, svarar han. Jag vet inte varför jag sms:ade.
Men vi vet båda att det är en väldigt charmig dag.
Jonas Andersson
Jag kryssar mig framåt. Det är få som går lika fort som jag.