Efter att jag har ha förlorat sig i ett antal Jane Austen-romaner så slår den märkliga verkligheten till extra hårt. Förundrad läser jag igenom de smått komiska annonserna i en av Londons morgontidningar. Där efterlyser både killar och tjejer den där speciella personen som de höll ögontakt med på tåget - och som de nu inte kan sluta tänka på.
I dagens läge anses man väl vara en ”stalker” om man säger; ”Hej, jag tycker du är den vackraste människan jag någonsin sett och du skulle göra mig lycklig om jag fick ditt nummer innan du försvinner ut i en stad bland nio miljoner andra människor.”
Istället gömmer vi oss och förlitar oss på sociala medier. Istället för att fråga den där söta killen på festen om vi kunde ses igen så letar du upp honom på Facebook dagen efter, addar honom och hoppas desperat på att han ska starta någon form av konversation med dig de kommande dagarna.
Den allra skyggaste dumpar en like på någon av hans selfies på Instagram, vilket i dagen betyder något i stil med ”Tja, jag tycker du ser bra ut.”
Du är noga med att gilla någon av hans senaste bilder, annars verkar det som att du har gått igenom hela hans Instagramkonto - och då är vi tillbaka på destination stalker.
När blev något så ärligt och modigt som att våga säga hur man känner och hur kan det ha blivit ett beteende som vi skäms för?
Varför måste vi gå via en skärm när vi vill uttrycka oss? När slutade allt vara genuint?
Med ett leende på mina läppar tänker jag tillbaka på hur den där killen väntade i över två timmar i kylan att på att jag skulle komma ut från en klubb en sen septembernatt.
När jag skulle gå hem klockan tre på natten och såg honom blev jag minst sagt förvånad - och hans enda förklaring var att han bara ville se mig.
Den ”stalkern” är nu min pojkvän.
Jasmine Said
Hans enda förklaring var att han bara ville se mig.