Nyårsdagen. I min ungdom var det den dagen på året då sannolikheten för att vakna med en rejäl baksmälla var som störst. Men som så ofta när man tittar tillbaka på händelser som lett till baksmälla är det svårt att minnas detaljerna. Speciellt om det har gått nästan tjugo år sedan dagen D.
Men det finns en nyårsafton och nyårsdag som jag faktiskt minns skarpt, trots de rätt stora kvantiteterna billigt vin och öl som cirkulerade. Självaste millennieskiftet var det och efter en relativt städad middag tillsammans med vänner infann sig frågan: vad ska vi göra nu?
Att vi tog tag i frågan vid niotiden på nyårsaftonen – ja, det var dålig planering men vi var 21 år och litade fortfarande på att allt skulle lösa sig. Alltid. Vilket det också gjorde efter att vi telefonerat till prästgården där vår vän, prästens ohängde och kvinnotjusande son, givetvis hade en lösning.
Hur vi tog oss dit minns jag inte längre, men helt plötsligt befann vi oss i en scoutstuga utanför stan – mitt i en snöig skog. Lägg till 25 personer, inklusive fyra fransmän som ingen riktigt visste var de kom ifrån, och en vedeldad bastu och du har ett millennieskifte som heter duga.
Totalt utan samordning och kontroll, men sådär vansinnigt roligt som en fest bara kan vara när den är oplanerad och du är där med dina bästa vänner.
När man tittar tillbaka på händelser som lett till baksmälla är det svårt att minnas detaljerna.
Tyvärr är det mesta från den här kvällen preskriberat till 2058. Men det är enkelt att konstatera att det var min bästa nyårsafton någonsin. Nästa dag, när jag vid åttatiden på morgonen, steg över tröskeln hem som ett levande lik, då var det inte så roligt. Det var inte roligt på tre dagar faktiskt.
Så varje nyårsdag numer, när jag vaknar betydligt piggare än år 2000, så tänker jag på den där underbara nyårsaftonen och den hemska nyårsdagen. Och njuter av såväl minnena som att tiden går och prioriteringarna ändras.
Caroline Thorén